Igår kväll plockade jag upp Sagas påsar från Sussi och min lilla flicka börjar bli stor! När jag står där med en hög teckningar i handen, som ganska många andra dagar, så inser jag sakta när jag bläddrar igenom högen att det föreställer saker, lite mer på riktigt. Det är gubbar, solar, mark och så har hon börjat med försöka skriva Saga, alldeles själv.

Igår fanns det en teckning som gjorde hennes pappa så glad, den teckningen gick rakt in i hjärtat på honom.

Jag har väldigt svårt för att sätta upp saker på kylskåpet, det ser så rörigt ut och det är bland det värsta jag vet.. Men Sagas teckningar från igår sitter där, jag blir varm i hjärtat av att titta på dom. Jag är stolt över min lilla flicka, som utvecklas i raketfart.

Var är jag? Jag vet inte.. Jag hinner inte med min blogg på det sättet jag vill. Jag saknar den. Jag tänker ofta att jag ska sätta mig ner och skriva några rader, men sen rinner tiden mellan fingrarna ännu lite mer och så har dagarna, veckorna gått.

Vad gör jag då, tänker ni.. Jag jobbar helt plötsligt heltid för första gången i mitt liv och trivs riktigt bra med det. Jag gillar mitt jobb skarpt och trivs verkligen jätte bra. Slutar vid 18 varje kväll, då stressar jag upp till mamma för att hämta Saga och sen hem för att möta upp älsklingen och att fixa till en middag, helst någon middag som inte tar mer än fem minuter att få fram. Sen ska Saga duscha och pang så var klockan snudd på läggdags för henne. Jag är otroligt tacksam att mamma och Patrik ställer upp utan att blinka, annars vet jag inte hur vi skulle få till det. Tack och lov får jag och Saga sovmorgon och mysstund varje morgon, annars hade jag inte grejat mina tider. Jag saknar min dotter och imellan åt känns det inte som jag träffar henne.

På kvällarna när mitt älskade barn somnat så har jag varken lust eller ork för att slå upp datorn, då är det lite kvalitetstid med hjärtat och sen har jag och mina böcker en stund i sängen innan jag somnar ovaggad strax efter tio.

Där är nog förklaringen på vart jag är nu för tiden, men oroa er inte. Jag trivs ganska bra, förutom när mitt älskade barn skriker tyst.