Idag fyller världens finaste Amelie 18 år! GRATTIS bästaste du! <3

Kan någon förklara för mig var alla år tagen vägen? Jag minns så väl när jag följde med Marie till dagis för att hämta tjejerna, på småbarnsavdelningen.. Tjejerna var så små, Sofie var snudd på bebis.. typ. Och Amelie var nog världens snällaste unge, man märkte knappt av henne, hon sa varken bu eller bä om någonting. Hon bara var, och var nöjd med det. Jag är stolt och glad i hjärtat över hur den där lilla tysta, försiktiga flickan har vuxit upp till en så stark och underbar person, en fin tjej med hjärtat på rätt plats. Men... Jag måste hunnit fylla massor på något underligt sätt om hon fyller 18 år idag?! :) Tiden springer ifrån mig och det sägs att ju äldre man blir ju fortare går åren.. Hur ska jag då hinna med om tio år?

Saga är så arg och besviken på att vi inte åkte till morfar och Marie idag för att fira Amelie, så jag kan lova att hon är laddad till tusen för att få åka på 18års kalas hos Amelie snart :) 

Amelie min skrutt - jag älskar dig och är rädd om dig, tänk på det! :) 

Det drar ihop sig.. På torsdag ska vi till läkaren för Sagas tokiga snippa/ljumske och jag har varit ganska cool med det fram tills typ idag. Herregud, min skrutta har någonting där som absolut inte ska vara där.. Nu tror dom att det är ett bråck och det är lätt åtgärdat, så egentligen ingenting att oroa sig för. Men jag är inte mer än en harig mamma med ett stort, oskyddat mammahjärta, klart man hinner tänka sjuhundra elva knäppa tankar om allt och inget. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med tanken "tänk om.."? 

Jag vet exakt hur töntig jag är, jag behöver ingen som tillrättavisar mig och jag behöver absolut inga "det är ingen fara med Saga, det kommer gå så bra så", för jag vet att läkarbesöket kommer gå hur bra som helst, min skrutta kommer vara världens bästa och hon har ingen döende sjukdom så allting kommer gå hur bra som helst! :) Jag är bara en smula överbeskyddade ibland och självklart hoppas jag, precis som alla föräldrar, att ens barn klarade sig ifrån allt vad sjukdomar och tokigheter är! 

Jag återkommer på torsdag!

Ibland är jag arg. Arg på allt. Arg på inget. Imorse var en sån morgon.. Jag var arg, ledsen och förbannat på ALLT. Mitt humör var hemskt och ingenting hjälpte för att stoppa det.. Ibland undrar jag vad som flyger i mig, jag blir så fundersam på vad som egentligen kan hända med en utan att man kan påverka det och utan att man egentligen vet varför.. Men en sak kan jag lova, imorse hade jag verkligen inte velat vara gift med mig. 

Det var ingen så kallad "alla-hjärtans-dag-stämning" här hemma imorse inte, snarare tvärtom. Stackars Mattias! Stackars Saga! 

Och på tal om alla hjärtans dag.. Det är en dag jag aldrig har förstått mig på och kommer nog aldrig göra, det är så.. överdrivet? överskattat? Ja jag vet inte, välj själv! En av mina kloka vänner hade dock en bra tanke om den här dagen, hon menar på att det är en ganska fin dag som påminner oss om att stanna upp och mjuta lite av kärleken runt omkring oss, stanna upp och visa att vi faktiskt älskar, för det är barnsligt lätt att ta någon för givet och glömma bort den fina kärleken i en stressig vardag och jag tänker absolut inte säga emot min vän, men jag tänker heller inte ändra syn på just "alla hjärtans dag".