Allting vi går igenom formar oss och ändrar oss. Ibland till någonting bättre, ibland till någonting sämre. Men oavsett så är det en utveckling som ger oss mer skinn på näsan och mer erfarenhet. Ibland går det uppför och ibland går det nerför, ibland blundar vi förtvivlat och ibland ser vi sanningen rakt i ögonen. Ingen kan svara på vad som är bäst. Ingen vet vad som blir bäst. Man får gå på sin egna känsla och lita på sig själv.

Jag sitter här idag, 24 år gammal och har stött på olika typer människor och upplevelser, många bra och många mindre bra. Det är det som har format mig till den jag är idag, det är grunden för mina åsikter och anledning till hur jag agerar i olika situationer. Ingen kan säga att jag är eller gör fel eller rätt, ingen vet hur jag känner allra längt in, det är bara jag som vet. Jag är mitt uppe i att forma mig mitt egna facit, ett facit om hur just jag fungerar, tänker och agerar.

Vem är jag då? Vet jag det? Vet du det? Nä, ingen vet fullt ut, jag är mitt uppe i forma mig ett Jag, jag. Inte ett jag, vi. Eller ett Vi, jag. Jag håller på lär känna mig själv, jag formas utifrån mig själv. Och jag är på god väg. Så det så. Men när jag faller, vilket jag gör - då faller jag ganska hårt så jag försöker lära mig att koncentrera mig på att stå stadigt.

Jag önskar det gick att köpa självförtroende på burk, jag hade behövt det. Allt svek i gamla vi har gjort att jag inte tror på mig själv längre, för det har ingen annan gjort.. Jag vågar inte tro att jag duger, jag vågar inte chansa. Jag stänger av mig. Stänger av mina känslor. Jag är rädd att hamna där igen. Livrädd! Jag blir räddad, jag blir stärkt men vågar jag blir räddad?