Pang. Bom. Krasch.

Ibland händer någonting oväntat, men ändå väntat. Någonting man kunde räkna ut, men inte vågade hoppas. Jag ler och skakar på huvudet. Jag vet hur det var, men inte hur det kommer bli. Det vet ingen. Absolut ingen. Därför måste man våga, man måste kasta sig in saker, man måste hoppa och hoppas. Det är min filosofi.

Den dagen jag dör så ångrar jag hellre det jag gjort än våndas för det jag aldrig vågade. Ingen kommer ihåg en fegis.

Lycka. Kärlek. Värme.  

Idag är en sån där konstig måndag. Ingen som bryr sig om jag inte kommer hem. Ingen som väntar på mig. En måndag utan måsten. Jag slutar 17.00 och känner knappt att jag har bråttom hem. För vad har jag bråttom till? Ingenting! Ingen fin dotter att hämta, ingenting bestämt. En konstig känsla, en känsla av tomhet. Vad nu? Vad gör man?

Utan dotter. Utan kärlek. Med vänner.

Hem, slänga i sig lite middag för att packa in grovsoporna i bilen, iväg, slänga dom. Hem till bästa Sus, ett glas av vårt tradionella måndagsvin, skitsnack. Svära över att barnen är borta, igen, för en vecka. Sakna. Längta. Hata läget.

Bästa Anki ringde och frågade om vi skulle sola. En bra idé. Självklart. Absolut. Tvätta bort sminket, kasta sig i bilen, snacka lite skit. Svära över vilken kass måndag det är, igen. Strippa av sig kläderna, lägga sig ner och på med ögonkopparna, slumra en stund. Poff, 30minuter senare. Lite mer färg, lite mer energi. Tack för en bra ide hjärtat.

Jag har haft en bra dag trots att det är skitmåndag.