Året då min dotter skulle börja skolan kom ikapp oss..

Nu är hösten här och skolan drog igång för några veckor sedan och det är med blandade känslor för både mig och min älskade unge. Det är nytt, annorlunda, spännande och en smula läskigt, eller kanske till och med lite mer än en smula.. Svårt att bestämma mig.

I våras tackade vi av en perfekt dagmamma som gav oss några helt fantatiska år. Hon är en trygg, kärlekssfull och så otroligt omtänksam människa som lärt mig och Saga väldigt mycket. Stundvis kändes hon som mer än en dagmamma, lite mer som en extra gammal för Saga.

Sommaravslutningsmiddagen hos dagmamman i år var lite extra spännade i år. Saga var mallig över att hon var en av dom som faktikt skulle vidare till skolan och i mig bubblade massor av känslor. Jag var självklart otroligt glad över att min rara unge såg fram emot att få gå till skolan när sommarlovet var över men jag kände också att vi satte punkt för en stor del i Sagas liv, vi avslutade kapitlet "dagisbarn" den kvällen och jag kunde inte förstå att hon hunnit bli så stor.
Hade hon verkligen blivit så stor att hon skulle klara av att lämna dagmammans trygga vardag? Ja, antaligen. Den stora frågan var nog egentligen - var jag redo att lämma dagmammans trygga vardag? Nja! Jag var inte ett dugg redo. Jag trivdes med att lämna min dotter till en person jag känner & litar på fullt ut. Jag tyckte det var skönt att säga godmorgon till vår dagmamma varje morgon, som känner min dotter utan & innan. Det var så enkelt. Jag kände till deras rutiner och visste att dom funkade bra för min dotter.

Sommarlovet var där och solen sken, Saga bubblade av sommarkänslor precis som hennes mamma. Sommarlovet drog på och plötsligt var dagen D här, vi skulle till skolan och jag hade vant mig vid tanken och Saga var laddad till tusen..

Som vi hade pratat, längtat hela sommaren, vi såg fram emot det med spänning och glädje tillsammans.

Sen sa det bara pang.

Varför måste jag till skolan!
Jag vill inte vara där!

Jag vill inte åka till skolan!

Är några av meningarna jag hör varje morgon.

Jag vet ju att hon trivs, hon är glad och det dom gör på dagarna gör hon mer än gärna. Hon leker med gamla trygga kompisar från dagis och har börjat skapa nya relationer. MEN ändå ska vi kämpa varje morgon. Varör? Varför i hela friden ska det behöva vara så? Min rara unge vägrar släppa mig ur sikte och skulle helst av allt sitta ihop med mig just nu. Visst, mina lämningar har sällan varit helt smärtfria men det här är helt knasig. Att starta varje dag med tårar och hennes små händer som absolut inte släpper mig är tungt. Det gör ont, det svider i hela själen och även om jag vet att jag inte överger henne så känns det som om att det är det jag gör, gång på gång. Jag vet att tårarna är borta och att hon är ganska glad och tycker det är roligt efter en stund, men vad hjälper det när jag lämnar min underbara dotter med tårar och det sista jag hör är "mamma, jag vill inte att du går!"  Just i den stunden hjälper ingenting.. Det gör bara ont.

Vi har haft ett lära-känna-samtal med en av Sagas pedagoger på skolan och jag trivs väldigt bra med henne och har gjort från första stund. Hon utstrålar snällhet, värme och "jag-trivs-så-bra-med-mitt-jobb!"  Och hon bekräftar att min dotter verkar trivas i skolan och det är otroligt viktigt för mig att höra just nu. Det är ord som får mig att fortsätta känna min trygg och stark i att peppa och ladda min dotter varje morgon för skolan. Även Saga har hittat en trygghet och tycker väldigt mycket om sin fröken. Tack & lov! Jag bara hoppas och önskar att det kunde gör mina lämningar lite enklare. Det behövs. Jag behöver det. Saga behöver det.

Vi kämpar på och vår fina fröken har lovat att hjälpa oss så mycket hon bara kan, med och utan hjälp från andra.

Och min mage säger.. att lämningarna på skolan egentligen inte har med skolan att göra. Min fina dotter vill inte för någonting i hela världen skiljas från mig någongång, under några några som helst omständigheter. Vår relation som vi byggt upp från dag ett är på gott och ont, när det blir såhär.

Att någonting kan svida så i hela kroppen.. Puhh!

 

Lynn

19 september 2013 13:27

Älskar att läsa din blogg. Alla känslor smittar av sig och jag förstår verkligen hur svårt det måste vara den dagen man lämnar dom på skola/dagis när dom protesterar.. Ni verkar ha en så otroligt fin relation du och din dotter. Precis så vill jag att det ska bli mellan mig och mina barn när det väl blir dags här. Kul med uppdateringar som sagt :) Kram Kram

http://wisewords.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bålsta var ganska nytt för mig och Camilla visade mig allt & alla. Jag var 17, eller kanske 18. Det var hemmafest. Det var Camillas barndomsvänner och där i soffan satt han, han den där killen som var lite roligare, lite snyggare, lite märkvärdigare ...

Världens och livet har precis visat oss sin sämsta sida.  Min åttaåring har nyss behövt hälsa på någonting jag ville hon skulle slippa, för alltid.    Bålsta är omskakat och många sörjer den tragiska händelse att en nioårig flicka mist livet, u...

Det var fredag, sent en fredagsnatt. Hockeyn var på och du lät hockeyn få bli öppningsfrasen på ett samtal som tre dagar senare fortfarande lever och som vänder upp och ner på hela min tillvaro. På ett väldigt bra sätt.    Vem är du? Vad kommer...

Det är inte ens en månad kvar. Inte ens tre veckor kvar. Herregud.   Det är två veckor och fem dagar. Det är nitton dagar kvar. Va vadå? Nitton dagar! Det är inte ens tjugo dagar kvar. Håll i hatten. Jag är nervös. Jag är pirrig.   Det ...

Jag har drömt om en bröstoperation så länge jag kan minnas och för 2-3 år sedan hoppades jag att det skulle bli möjligt innan jag fyller 30 och nu sitter jag här... 27år gammal och om 49 dagar händer det.   Om 49 dagar blir min dröm verklig...