Pang. Bom. Krasch.

Ibland händer någonting oväntat, men ändå väntat. Någonting man kunde räkna ut, men inte vågade hoppas. Jag ler och skakar på huvudet. Jag vet hur det var, men inte hur det kommer bli. Det vet ingen. Absolut ingen. Därför måste man våga, man måste kasta sig in saker, man måste hoppa och hoppas. Det är min filosofi.

Den dagen jag dör så ångrar jag hellre det jag gjort än våndas för det jag aldrig vågade. Ingen kommer ihåg en fegis.

Vilka ord kan man använda? Vilka ord får man använda?

Jag ler stort på utsidan, men mitt hjärta gråter och min själ skriker.  Varför?

Många människor älskar sina barn mer allt. Många människor väljer bort sina barn.

Många människor kan kombinera föräldrarskap med egentid. Många misslyckas.

Vad är gränsen för vad? Vems regler ska vi följa? Ingens. Alla får skapa sina egna utifrån sina barn och sitt hjärta.

Många lyckas. Många lyckas inte. Enligt min åsikt.

Människor som prioriterar sig själv framför sina barn har jag ganska svårt att förstå. Jag förstår inte hur man aktivt kan välja att göra någonting som gör sina barn illa och sig själv lycklig. Är man som förälder inte lycklig när ens barn är lyckliga? Mår man inte dåligt när ens barn tar skada av någonting? Av någonting man själv orsakar, dessutom. Skamligt. Pinsamt. Osmakligt. Idiotiskt. Vidrigt. Äckligt.

Ibland behöver en människa göra val som kanske inte är det bästa för sig själv, sina barn, sina nära. Men det finns val som nödvändiga, som är avgörande för livet. Det finns gånger man måste såra för att i längden kunna älska ännu mer. Men för nöjdes skull? Nä, sällan. I min värld finns det inte. I min värld spelar man inte på sina barns känslor.

Det här är min åsikt PUNKT

Det är femtonde december idag och det betyder att det är jul innan vi vet ordet av. Jag har alltid älskat julen och kommer antagligen göra.. Men i år ska jag göra någonting annorlunda, jag ska fira jul som singel. Jag ska fira jul som ensamstående mamma. Jag ska fira jul med familjen utan familj. Jag vet inte hur man firar jul ensam i ett fullsatt rum.

Vilken konstig uppesittarkväll. Vilken konstig julmorgon. Vilken konstig julafton. Vilken konstig paketutdelning.

Allt kommer vara konstigt & annorlunda om man jämför med vad jag är van vid, dom sista fem jularna har jag firat tillsammans med det som en gång var min familj. En mamma-pappa-barn-jul. I år blir det en mamma-barn-jul.

Jag & Saga är vår alldeles egna lilla familj, men jag vet inte om jag är beredd på att fira en familjedag, en högtidsdag, en julafton utan familj-familjen, utan kärn-familjen.

Pust! Gah! Suck!

Läskigt och oläskigt.

Bra och obra.

Mysigt och omysigt.

Hej & hå. Jag låter som en riktigt bitterfitta men det är jag verkligen inte. När min kärn-familj sprack bestämde jag mig för att vara singel och jag trivs väldigt bra med det. Jag har inte tid för mer än mig själv och min dotter just nu. Jag vill ha det så. Jag vill ha vår och min tid, ingen annans. Jag vill inte vara kär, behöva ta hänsyn och dela med någon. Jag är ego-Marlie & ego-mamma nu! Jag är min styrka, Saga är min kärlek, och tillsammans är vi är oslagbara.

Den största anledningen till att jag inte är beredd på att fira jul själv är för att jag inte vet hur man gör. Vid speciella tillfällen saknar jag någon vid min sida..

PUNKT

Sedan jag blev mamma har jag haft otroligt stora krav på mig själv och julen. Exakt allt ska vara perfekt, och då menar jag allt. Nystädat hela tiden. Julgardiner, tomtar, julöverdrag på kuddarna, ljus i alla rum. Nybakat varje helg. Hemmalagad julmat. Hemmapysslade tomtar. Hemmagjort pyssel. Hemmabakat julgodis. Hemmaplanterade blomgrupper. Absolut ingenting köpt. Absolut ingenting enkelt & smidigt. Allt ska göras hemma, från noll. Punkt.

Men vem sjutton säger att det är den perfekta julen? Jag har ändrat mig. Tomtarna från Rusta, Mor Annas pepparkakor och köpta köttbullar fungerar också, hur bra som helst. Första & andra advent har gått utan att jag bakat en grej. Jag har inte ens pyntat klart adventsljusstaken som står på mitt vardagsrumsbord. Somliga undrar nog vem jag blivit? Jag har världens bästa svar - jag börjar bli mitt jag. Jag känner ett lugn jag saknat mycket och länge.

Saga älskar sin mamma utan tolv sorters julgodis, utan hemmarullade köttbullar. Hon kommer älska alla sina julklappar trots att dom kommer slås in i samma papper och inte fjorton olika. Det har jag kommit på, så det så.

Självklart ska mitt barn få göra pepparkakshus, julgodis och hjälpa mamma pynta granen. Självklart har vi jul hemma. Självklart har vi julblommor och fina julstjärnor och stakar i våra fönster. Och det är precis perfekt och lagom för oss. Lagom mycket för att hinna med mys, bus och lek i juletider och inte bara stressa omkring och runt.

Jag är nöjd och en aning stolt över mig själv. Jag kommer ha en bra jul, utan krav.

Imorse lämnade jag min dotter som vanligt till dagmamman, det som fortfarande inte blivit vanligt för mig är att det inte är jag som får hämta idag. Idag börjar pappa-veckan. Den här varannan-veckan-grejen är fortfaranade inte vanlig för mig, kommer den någonsin bli det? Kommer man vänja sig? Lär man sig att leva utan sitt barn varannan vecka?

Jag lever mina barnveckor. Jag älskar mina barnveckor. Dom är det finaste. Mina icke barnveckor lever jag inte på samma sätt, jag går ständigt runt och känner ett tomrum. Jag längtar, saknar och tänker. Jag drömmer och fantiserar. Men självklart lever jag -  jag skrattar, jag gråtar, jag umgås, jag är själv. Jag har massor av ego-tid vilket ingen människa mår dåligt av. Jag hinner med att göra tråkiga vardagssysslor så jag & Saga slipper dona med det våra veckor. Jag kan umgås med mina vänner, jag hinner få väldigt mycket kvalitetstid med mina vänner och jag hinner ladda batterierna för att vara den bästa mamman mina barnveckor. Jag lyckas ofta. Men absolut inte alltid.

Jag längtar redan jätte mycket och känner att det är stort hål i mig, men förutom det känner jag en lättnad. För en tid sedan stängde jag en dörr och det gav mig möjligtheten att öppna många nya. Bra möjligheter. På något sätt mår jag bra i själen. På något sätt mår jag bra i hjärtat. På något sätt känner jag en ro i min kropp som jag inte känt på otroligt länge. Jag känner mig enkel.

Jag mår med andra ord bra och dåligt på samma gång. Men.. jag kan sätta fingret på vad det är som gör att jag mår dåligt och det måste jag lära mig att leva med, och det gör jag sakta men säkert. Jag kommer dö med det dåliga samvetet och så får det vara.. För jag är ingen wonder woman! Jag är bara en helt vanligt mamma. Som önskar mitt barn det bästa, utifrån mina & hennes förutsättningar. En dag kanske.. En dag kanske mitt hål blir mindre.

Alla människor tycker någonting är läskigt. Jag tycker det är läskigt att sätta ord på känslor ibland, jag är rädd att såra någon annan. Livrädd för att såra mig själv.

Det kan vara läskigt att känna efter på riktigt. Det kan vara läskigt när känslan säger en sak och förnuftet en annan. Det är dumt när hjärta & hjärna inte synkar. Det blir kaos - i mig, utanför mig, runt omkring mig. Vem ska plocka ihop mig när jag själv inte klarar av det? Vem torkar mina tårar som jag själv inte kan torka?

Just nu är jag två i en, och den ena vill till höger och den andra vill till vänster, i varje vägskäl. Jag trodde jag skulle behöva singla slant, men någon annan gjorde det åt mig. Och fördelen med det är att jag inte kan ångra mig. Nu kan jag bara gilla läget och försöka hålla ihop mig själv.

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad!

Jag har så många fina människor i mitt liv. Jag har vänner som både skrattar och gråter med mig. Jag har vänner som ställer upp och som jag tycker om att ställa upp för. Jag är så glad att just jag får vara en del av alla dom här människornas liv, dom gör mitt liv lyckligt och jag älskar att dela mitt med dom. Ibland stannar jag upp och bara känner efter hur mycket värme, skratt och lycka dom här personerna tillför i mitt liv.

Man har gått igenom ganska många människor genom åren och just nu känner jag mig mer nöjd än någonsin, jag har lyckats sålla bra. Falska, patetiska och dryga människor finns inte i mitt liv längre och det känns galet bra. Jag är så mättad på människors snack, jag orkar inte lyssna på ord utan mening längre och jag har lärt mig själv att jag inte behöver det. Det är jag som väljer mina vänner, ingen annan.

Jag tycker väldigt mycket om mina vänner, både gamla & nya!

Vad är det egentligen med världens befolkning och den här förbannade jävla otroheten? Jag är SÅ less på ordet otrohet, jag avskyr att vi behöver använda det titt som tätt. Jag önskar vi slapp uppleva det, slapp prata om det, jag önskar vi knappt visste vad det är.

Men det är helt tvärtom! Tyvärr.

Människor är otrogna åt både höger och vänter utan att ens tänka tanken på vad det kan få för konsekvenser. Dom som är otrogna verkar inte må så dåligt över det just då, kanske inte heller veckan efter .. Men den dagen sanningen kommer fram och personen i fråga måste stå till svar för sin äckliga och egoistiska handling så mår dom plöstligt jätte, jätte dåligt. Hur tror ni då att personen som blivit utsatt för det största sveket som finns mår? Jag skulle tippa på att det inte ens finns ord för att förklara det.

Jag känner alldeles för många som blivit utsatta för otrohet genom åren och det sticker till i mitt hjärta bara jag tänker på hur förstörda mina fina vänner blivit.

Jag har själv blivit utsatt för otrohet, flera gånger. Jag tänker verkligen inte på det varje dag, långt ifrån. Men när jag hör eller läser om otrohet så är det precis som om någon rör till i grytan och jag blir påmind om det där gräsliga. Det där fula sveket som sårade mig, som krossade mig och som fick mig att tappa hela min tro på mig själv. Jag har en ständig kamp inom mig, jag försöker intala mig själv att jag faktiskt duger och jag duger av just den anledningen att jag är jag. En sak kan jag lova, det är inte bara enkelt och jag har en lång väg kvar.

Någonting som gör mig uppriktigt förbannad är att den som varit otrogen försöker lägga över en stor del av skulden på den stackare som faktiskt blir utsatt för skiten. Det kan jag inte i min vildaste fantasi förstå.

Med handen på hjärtat - jag har varit en del i alla former av otrohet. Jag har blivit utsatt för det, jag har varit det och jag har varit personen någon varit otrogen med. Ingen av rollerna är roligare än den andra och jag avskyr att jag fått smaka på otrohetens alla sidor. Jag tycker fortfarande otrohet är det absolut värsta som finns och jag är otroligt glad att jag vuxit till mig och insett vad otrohet faktiskt kan göra med en människa.

Jag kan inte svara för vad andra kommer göra mot mig, men jag har testat på det där med att vara otrogen en gång för mycket och det skulle då aldrig hända igen. Och skulle jag någonsin bli utsatt för det en gång till så är det adjö i samma sekund, jag vägrar gå igenom samma skit en gång till. Jag är värd bättre! Alla är värda bättre!

Mina fina, jag tänker på er <3