Ibland ser jag mig själv, ibland ser jag dig, framför mig. Jag läser min eller din bok. Jag läser ett kapitel ur en bok, som handlar om ett liv. Allas liv är en bok, en sann eller falsk bok, det är ett val bara författaren kan göra. Den dagen du eller jag dör, lever den här boken kvar. Ett minne finns alltid kvar, det kan blekna med tiden, precis som en sida, men det tar tid, väldigt lång tid innan en sida är totalt tom.

Jag har en bok om mitt liv, i mitt huvud. Jag har många, väldigt många kapitel i min bok. Några är jag väldigt stolt över, andra hade jag gärna finputsat på, några har jag absolut inte kunnat påverka. Alla kapitel har sin stora del till att jag är just den jag är.

Just nu sitter jag här hemma i mitt hörn av soffan. Jag är snart 23 år gammal och en ganska liten person. Sorgen är stamgäst. Lyckan existerar.

Jag är mitt uppe i ett kapitel och jag anar inte slutet än...

En gång i tiden hade man oehört många kompisar och väldigt många telefonnummer i mobilen. Ju mer åren har gått ju kortare har kontaktslistan i mobilen blivit. Någonstans på vägen lärde man sig sålla bland kompisarna, dom kompisarna man en gång hade som visade sig vara fulla av ärlighet, ödmjukhet och vänlighet växte i hjärtat och var en vacker dag ens närmaste vänner. Många kompisar har ramlat bort på vägen, det kanske låter rått men det gör mig ingenting. Jag har mina vänner, jag har dom som verkligen bryr sig och tycker om mig. Jag har dom jag hyser mest kärlek och tillit till kvar, det är dom ända som betyder någonting.

Vad är det då som gör att man lyckas sålla och sortera in alla människorna i rätt fack? Egentligen vet jag inte. Det bara händer och för det mesta fungerar det, visst händer det att man får plocka upp en person ur ett fack och börja om från början, den kanske inte platsa där den hamnade från början. Den kanske inte var så bra som man trodde, personen kanske inte platsade in i kategorin vänner.

Jag tror alla har fått sortera om någon gång, jag har ialla fall gått göra det. Några gånger. Livets stig och dom erfarenheter man får på vägen lär en vad som är en bra vän eller inte. Jag är glad att man sakta men säkert lär sig hur en annan människa fungerar. För ett halvår sedan var jag ganska godtrogen och trodde nog ganska bra om flera människor som inte alls var värda det, men bara över en natt kan så mycket hända. Bara ett telefonsamtal kan vända upp och ner på en människans tillvaro och vardag. Det visade att man inte ska tro det bästa som alla, man kan inte lita på alla. Man ska framför allt akta sig för vem man pratar om vad med, för säger man fel sak till fel person så vänder den här personen allting emot en och till slut står man där med lång näsa och totalt grundlurad. Ens själ blir blottad och man känner mig naken, inför en hel folksamling.

Sveket är en av mina största fiender. Och när sveket tar överhand är det svårt att hitta tillit och tro igen. Vägen dit kan vara lång, och väldigt stormig. Somliga dagar står man stadigt med två fötter på jorden, andra dagar är som att balansera på en skör lina.

Somliga dagar är bra. Somliga dagar är mindre bra.

Idag är en dag som är mindre bra. En dag som faktiskt är riktigt sämst. Jag skulle gärna lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och vakna upp när livet är ljust och förbannat bra.

Det finns gånger som jag känner mig så full av vrede och frustration att jag bara vill skrika rakt ut.

Att det finns dom som saknar respekt för sig själva och för andra skrämmer mig nästan en aning. Jag blir äcklad och riktigt besviken på mänskligheten.

... just nu är det någonting som händer. Någonting som gör mig så förbannat rädd. Rädd för allt, men mest för mig själv.

Jag förstår ingenting just nu. Jag hittar ingen väg ur det här för tillfället och känner att jag måste börja jobba med det, här och nu. Innan det är för sent. Innan man tappar fotfästet totalt, innan man förlorar någonting viktigt.

Om jag ändå bara förstod vad och varför? Just nu är det mörkt.

Ibland när man sätter sig vid datorn så har den väldigt mycket att erbjuda, väldigt många saker jag kan skratta åt men också väldigt mycket som skulle kunna få mig riktigt ledsen eller rättare sagt riktigt besviken och en aning arg.

Besviken över hur någon kan göra skillnad på folk och folk och arg över lögnerna och falskheten. Jag vet inte vad jag ska tro på, vilka ord som betyder någonting, just nu känns det bara dött och svårt.

Igår kväll hade jag en väldigt bra pratstund med en vän. En vän jag faktiskt saknar, en vän jag inte sett eller hört så mycket från på ganska länge. Hon har å andra sidan inte hört eller sett så mycket från mig heller. Ingen vet nog egentligen inte varför vi tappade allt? Varför vi inte hann med varandra? Varför vi inte hann prata eller ses? Ibland är det konstigt, att någon man tycker bra om glider iväg en bit. Inte glider iväg helt, men finns inte heller vid ens sida. Jag har hela tiden vetat var den här personen funnits, att hon inte varit mer än ett telefonsamtal bort. Och någonstans långt in tror jag att hon känt ungefär samma sak.

Igår hade vi en lång pratstund, en väldigt bra pratstund på många sätt. Några gånger skrattade jag så jag nästan grät, andra gånger var det riktigt allvarlig och vi fick rensa oss själva totalt till varandra. Skönt att kunna säga precis exakt vad man tycker och tänker, kunna bolla många tankar ihop.

Med lite tur kan vi nog få till en lunchdejt i veckan, och det skulle vara såå mysigt.

TACK för att du är du och att jag faktiskt har dig i mitt liv. Det känns bra.

Idag känner jag en värdefull person som fyller år. Jag hoppas du får en riktigt fin födelsedag, med lagom av allt :)

Det är med handen på hjärtat jag ska beskriva den här personen och dens mening i mitt, vårt liv..

Jag lärde känna dig för väldigt många år sedan, när jag bara var ett barn. Och under alla dessa år har du verkligen växt fast i mitt hjärta, du har en stor plats i mitt liv och det kommer du alltid ha oavsett vad som händer. Du är en av dom ärligaste personerna jag känner, du lindar aldrig in saker och ting för att det ska låta bra. Du står för allt du någonsin sagt eller gjort. Du är öppen, lättsam och väldigt lätt att umgås med. Du har ett stort hjärta, där dom som är värda en plats finns. Du öppnar upp dig själv och ditt hem för människor du älskar och tycker om, hos dig känner man sig alltid välkommen och omtyckt. Du tvekar aldrig på att ställa upp, stötta och hjälpa andra oavsett hur tungt du har själv. Du är världsbäst på att lyssna, men du tvekar inte på att ta plats när du själv behöver rensa hjärta och hjärna med tankar och funderingar, det är bra. Jag tycker om att du alltid lyssnar på mig och jag tycker verkligen om när du pratar med mig, låter mig vara en del av dig och ditt, ert liv. Du är sällan arg och grinig, du stålar för det mesta av glädje och livslust. Du får andra glada, du är omtänksam.

Du är inte bara en bra vän, du är en oerhört underbar fru och en väldigt fin mamma. Du är verkligen värd allt och lite till. Ditt liv ska vara fullt av glädje, kärlek och lycka - annars är det fel. Väldigt fel, du är värd det. Du förtjänar att må bra. Du är en av dom finaste människorna jag känner.

Jag älskar dig.

Grattis på födelsedagen, Nettan!

En gång i tiden var jag medlem och aktiv i ett lag, ett bowlinglag. Ett lag som betydde hur mycket som helst, ett lag fullt med underbara tjejer, i alla möjliga åldrar. Alla hade sin egen personlighet och det gjorde alla underbara på sitt eget sätt. Det fanns dom man tyckte lite mer om, några man var väldigt nära med, några vanliga vänner och andra man bara hade en ytlig relation med - men det gjorde ingenting, vi var ett lag. Ett bra lag, på många sätt. Vi hade en sammanhållning som var underbar. Alla hjälpte och stöttade varandra, man skrattade med och åt varandra, på ett fint sätt. Man hade roligt tillsammans, på banan och bakom. Alla bidrog alltid med någonting för att göra träningarna, matcherna, festerna och klubbmöterna roliga och minnesvärda.

Jag kan än idag sakna sammanhållningen, alla skratt, alla tårar och stunderna som bara vi kunde ha. Några av tjejerna finns fortfarande kvar i mitt hjärta och där kommer dom finnas tills jag dör, ni är underbara. Fortsätt precis så, så som ni är. Det gör er perfekta!

Jag har saknat allting så mycket i perioder att jag varit på väg tillbaka, jag vill vara en del allt det där fina och roliga. Jag vill skratta och gråta, vinna och förlora tillsammans med er gång på gång, jag trivdes för det mesta alltid, oavsett resultat, för vi höll ihop. Vi kämpade som ett lag!

Men ibland överraskar livet och människor med saker man inte kunde föreställa sig, saker som ändrar på allt. Saker som kunde påverka mitt liv och mina beslut mycket, och jag känner nu att det är totalt omöjligt att komma tillbaka till Mistral. Det skulle inte gå, inte på något sätt, i ens i min fantasi. Jag känner mig egentligen redo för att rulla klot igen, jag skulle tycka det var riktigt roligt, men jag kommer få göra det med andra tjejer i sånt fall. Jag kommer få ge mig ut på jakt efter ett annat lag, med fina tjejer och bra sammanhållning.

Tack för dom fina år jag fick tillsammans med Mistral och tjejerna. Jag minns dom, för alltid.

Hejdå Mistral.

Idag när jag rensade garderoben så fick faktiskt mina Mistral tröjor flytta ner
i sopsäcken tillsammans med resten som ska slängas.