Känslan att få vara genomskinlig och sårbar inför rätt person är en blandad känsla, det är en känsla som både skrämmer mig och gör mig lycklig. Att få dela goda och onda ting med någon är något av det finaste man kan göra. Jag tycker om att ha någon i mitt liv som frågar hur jag mår, hur dagen har varit, om det hänt någonting speciellt. Jag tycker det är en härlig känsla att få dela och bolla viktiga och oviktiga saker med någon över en middag, en stund i bilen eller på kvällen i sängen. Jag älskar att få lyssna på någon som bara pratar, berättar och delar med mig, jag uppskattar väldigt mycket när någon gärna lyssnar på mig oavsett vad jag bubblar på om.

Tyvärr kan det gå väldigt fort från att vara genomskinlig och sårbar till att bli osynlig. Känslan att vara osynlig hos en viktig person är svår. Det är en känsla jag får kämpa med dygnet runt, någonting som sårar mig på många sätt. Jag blir väldigt påverkad, kanske finns dom som tycker att jag reagerar för mycket men jag är inte gjord av sten. Jag kan inte bara stänga av mina tankar och känslor, även om det skulle vara väldigt praktiskt just nu. Det skulle rädda mig på alla sätt.

Att vara osynlig och ignorerad är tufft och jag önskar så..

.. jag inte får förstå.

Jag känner mig korkad när jag inte får chansen att förstå saker. När någon inte vill förklara för mig så känns det meningslöst. Jag känner mig lurad, ensam och uppgiven. Jag var tydlig med att jag inte bad om någonting, jag förväntade mig ingenting, jag bad aldrig om några löften. Självklart fanns det hopp, det gör det alltid. Utan hoppet har man inga drömmar, inget att fantisera om eller sträva efter. Men nu finns inte ens det.. Hoppet försvann för några dagar sedan, jag har insett den bittra sanningen att det är såhär det kommer bli, och vara. Det är sånt som händer, men vad hände med ärligheten och uppriktigheten?

Jag har precis som många andra byggt upp mina murar för att överleva. Jag har byggt murar i många år och det gör det väldigt svårt att släppa in någon på livet, jag kämpade emot för att inte bli läst som en öppen bok men jag var genomskinlig, för dig. Jag vaknade en morgon och min egen kontroll var som bortblåst. Jag var fast. Jag lät murarna rasa en aning och det kändes bra.. För en stund. Nu ikväll har jag facit - jag släppte för mycket till ingen nytta. Jag lurade mig själv.

Tänk om..

Allting vi går igenom formar oss och ändrar oss. Ibland till någonting bättre, ibland till någonting sämre. Men oavsett så är det en utveckling som ger oss mer skinn på näsan och mer erfarenhet. Ibland går det uppför och ibland går det nerför, ibland blundar vi förtvivlat och ibland ser vi sanningen rakt i ögonen. Ingen kan svara på vad som är bäst. Ingen vet vad som blir bäst. Man får gå på sin egna känsla och lita på sig själv.

Jag sitter här idag, 24 år gammal och har stött på olika typer människor och upplevelser, många bra och många mindre bra. Det är det som har format mig till den jag är idag, det är grunden för mina åsikter och anledning till hur jag agerar i olika situationer. Ingen kan säga att jag är eller gör fel eller rätt, ingen vet hur jag känner allra längt in, det är bara jag som vet. Jag är mitt uppe i att forma mig mitt egna facit, ett facit om hur just jag fungerar, tänker och agerar.

Vem är jag då? Vet jag det? Vet du det? Nä, ingen vet fullt ut, jag är mitt uppe i forma mig ett Jag, jag. Inte ett jag, vi. Eller ett Vi, jag. Jag håller på lär känna mig själv, jag formas utifrån mig själv. Och jag är på god väg. Så det så. Men när jag faller, vilket jag gör - då faller jag ganska hårt så jag försöker lära mig att koncentrera mig på att stå stadigt.

Jag önskar det gick att köpa självförtroende på burk, jag hade behövt det. Allt svek i gamla vi har gjort att jag inte tror på mig själv längre, för det har ingen annan gjort.. Jag vågar inte tro att jag duger, jag vågar inte chansa. Jag stänger av mig. Stänger av mina känslor. Jag är rädd att hamna där igen. Livrädd! Jag blir räddad, jag blir stärkt men vågar jag blir räddad?