Nu har det gått en vecka sedan vi sa hejdå till vårt gamla liv och vi jobbar på för att välkomna vårt nya med öppna armar, och nu äntligen tror jag vi hittat ett sätt. Det dröjer nog ett tag till innan vi fått fasta rutiner på det här och innan det flyter på utan att vi behöver tänka. Det är många förändringar på en gång, men jag tar hellre en stor smäll än många små.

Det bästa av allt, jag är inte ensam och det gör mig glad!

Jag vill så gärna blogga, jag önskar verkligen att jag hade någonting att skriva om .. Men så är inte fallet! Jag har ingenting att skriva om, jag är helt tom. 

Jag är lite trött på att blogga om vardagsting och vad sjutton vi gör i ur och skur, det är inte så roande i längden. 

Ge mig blogglust, ge mig inspiration.

Idag säger vi hejdå gamla liv. Nu ska det ske en förändring. Det här fungerar inte längre och jag har kommit till en gräns som säger att jag gör vad som helst. Bara det händer nu!

Den här förändringen behövs, på flera sätt.

By the way - Obbe flyttade hem idag. Just nu står han fortfarande i bilen och fryser, men det är inte mer än rätt åt honom. Han ska förpesta mitt liv från och med nu. Jag lovar er, jag tar inte emot honom med öppna armar!

Lagom till vår Greklandsresa ska jag nog kanske kunna avslöja ett och annat..

Igår kväll plockade jag upp Sagas påsar från Sussi och min lilla flicka börjar bli stor! När jag står där med en hög teckningar i handen, som ganska många andra dagar, så inser jag sakta när jag bläddrar igenom högen att det föreställer saker, lite mer på riktigt. Det är gubbar, solar, mark och så har hon börjat med försöka skriva Saga, alldeles själv.

Igår fanns det en teckning som gjorde hennes pappa så glad, den teckningen gick rakt in i hjärtat på honom.

Jag har väldigt svårt för att sätta upp saker på kylskåpet, det ser så rörigt ut och det är bland det värsta jag vet.. Men Sagas teckningar från igår sitter där, jag blir varm i hjärtat av att titta på dom. Jag är stolt över min lilla flicka, som utvecklas i raketfart.

Var är jag? Jag vet inte.. Jag hinner inte med min blogg på det sättet jag vill. Jag saknar den. Jag tänker ofta att jag ska sätta mig ner och skriva några rader, men sen rinner tiden mellan fingrarna ännu lite mer och så har dagarna, veckorna gått.

Vad gör jag då, tänker ni.. Jag jobbar helt plötsligt heltid för första gången i mitt liv och trivs riktigt bra med det. Jag gillar mitt jobb skarpt och trivs verkligen jätte bra. Slutar vid 18 varje kväll, då stressar jag upp till mamma för att hämta Saga och sen hem för att möta upp älsklingen och att fixa till en middag, helst någon middag som inte tar mer än fem minuter att få fram. Sen ska Saga duscha och pang så var klockan snudd på läggdags för henne. Jag är otroligt tacksam att mamma och Patrik ställer upp utan att blinka, annars vet jag inte hur vi skulle få till det. Tack och lov får jag och Saga sovmorgon och mysstund varje morgon, annars hade jag inte grejat mina tider. Jag saknar min dotter och imellan åt känns det inte som jag träffar henne.

På kvällarna när mitt älskade barn somnat så har jag varken lust eller ork för att slå upp datorn, då är det lite kvalitetstid med hjärtat och sen har jag och mina böcker en stund i sängen innan jag somnar ovaggad strax efter tio.

Där är nog förklaringen på vart jag är nu för tiden, men oroa er inte. Jag trivs ganska bra, förutom när mitt älskade barn skriker tyst.

För en tid sedan flyttade det in en barnfamilj i vårt område, dotter i den familjen heter Julia och är lite äldre än Saga men tjejerna har hittat varandra totalt. Dom leker ofta, bra och gärna. Det är roligt att se. Jag blir stolt över min dotter som själv sätter på sig skorna och springer hem till Julia och leker, hon börjar bli en liten tjej istället för en stor flicka. Hon blir sakta men säkert mer och mer självständig och då känner jag att vi lyckats bra som föräldrar.

Inte nog med att Julia är en bra kompis till Saga, hennes föräldrar är så snälla så jag nästan skäms. Dom har rensat ur Julias garderob på ytterkläder anpassade för höst och vinter och jag kan säga att vi behöver inte köpa någonting. Hon har fått overall, jacka & termobyxor, fleecefodrade regnkläder i flera uppsättningar och en höstjacka - mitt barn har kläder så hon klarar sig flera gånger om.

En miljon tack för fina kläder ! :)

Vad konstigt det känns, jag jobbar verkligen heltid nu för tiden, för första gången i mitt liv.

Det känns både bra och mindre bra. Jag tycker på sätt och vis att det är roligt, ialla fall när det finns någonting att göra. Det jag verkligen älskar med det här jobbet är dom bra arbetskollegorna jag faktiskt jag och att jag varje dag åker till samma ställe och har en fast punkt nu äntligen. Det som är betydligt mindre bra är arbetstiderna, jag jobbar 9-18 varje dag och jag får ingen tid med min älskade dotter på vardagarna över huvudtaget. Jag saknar henne så det skriker i mig. Jag längtar efter den här helgen och massor med tid med familjen.

Jag har fastnat framför Agenda special på ettan och jag känner verkligen hur vuxenpoängen rasslar in. Jag vet inte vad eller varför - men jag bryr mig tydligen helt plötsligt. 

Jag tycker någonting, jag tänker någonting och har faktiskt en åsikt. Det är dock ingenting jag skulle dela med mig av i bloggen, här och nu. Möjligtvis längre fram, när allting lagt sig en aning.

Nu är det fyra år till nästa gång, men egentligen vill jag ha ialla fall en sex-åtta år mellan valen. På fyra år hinner dom tänka och lova, men inte fullfölja.